Nyheter

3 augusti 2010
Bokrecension: Översättarens anmärkningar av Erik Andersson

Här är nu den andra bokrecensionen; Översättarens anmärkningar, en dagbok om hur det är att vara översättare.

---

29 juni 2010
Bokrecension: Skrattet och glömskans bok av Milan Kundera

Nu kommer den fösta bokrecension för i sommar; Skrattet och glömskans bok.

---

29 juni 2010
Sommarhälsning

---

29 mars 2010
Ramavtal med Region Halland

Vi har glädjen att meddela att vi nyligen blivit utvalda som översättningsleverantör för Region Halland vars uppdrag är att leda arbetet för utveckling och tillväxt i Halland och stimulera till samverkan mellan kommunerna. Textkompaniet kommer att tillhandahålla översättning av webbtexter, kampanjer, informations- och broschyrmaterial, pressmeddelanden, sälj- och marknadsmaterial, inbjudningar, brev och rapporter, avtalstext, EU-projektansökningar, utredningar, beslut m.m. Vi ser fram emot ett givande samarbete!

---

10 mars 2010
Intensiv period för årsredovisningar

Nu håller vi på för fullt och översätter årsredovisningar som är en av våra specialiteter. Kontakta oss gärna om ni vill veta hur vi kan hjälpa ditt företag på ett smidigt sätt.

---

9 februari 2010
Nu kan vi även erbjuda copywriting!

Textkompaniet är en av få kombinerade kommunikations- och översättningsbyråer och kan därmed erbjuda totallösningar för företag, myndigheter och organisationer i deras internationella kommunikation.

Nu kan vi även erbjuda copywriting på svenska och engelska, och därmed kan vi ta ett helhetsansvar för kommunikationen i internationella projekt.

Skrattet och glömskans bok

1975 tvingades Milan Kundera lämna det kommuniststyrda tjeckoslovakien på grund av hans reformistiska åsikter. Kundera trodde i grund och botten på det kommunistiska samhällssystemet, men uteslöts ändå ur partiet eftersom han hade åsikter som gick stick i stäv med det styrande partiets. Skrattet och glömskans bok, som var det första verk han skrev efter att ha flyttat till Frankrike är i många avseenden en märklig roman som kanske närmast för tankarna till Jorge Luis Borges, både på grund av en säreget präglad novellform och på de återkommande inslagen av magisk realism. Trots att romanen är uppdelad i sju episoder vill jag ändå inte kalla den för en novellsamling. Visserligen skildras sju från varandra isolerade människoöden som alla har formats av den tjeckoslovakiska kommunismen, men vart och ett av dessa människoöden binds samman av ett reflekterande berättarjag, som utgörs av Kundera själv. Kundera, som tidigt tillkännager sig som författare av texten är genom hela romanen stundtals påtagligt nära och stundtals ekande långt borta. Han kommenterar ofta sin egen text och manar till eftertanke utan att för den skull någonsin skriva läsaren på näsan. Även om de olika berättelserna i sig är isolerade entiteter i romanens ramverk så tjänar de till att på olika sätt belysa den tematik som Kundera förmedlar. De är så att säga olika sidor av berättelsens mynt, ihopsydda med en häpnadsväckande subtil tråd som just därför gör romanens experimentella form lika befogad som briljant.

Romanen kan ändå sägas kretsa kring berättelsen om Tamina. Precis som Kundera har hon tvingats fly till Frankrike, där hon arbetar som servitris för en minimilön. I saknaden efter sin döda make inser hon en dag att hon till varje pris måste komma över de brev som de skickat till varandra medan han fortfarande levde, men breven finns hemma hos modern i Prag dit hon inte under några omständigheter kan återvända. tjeckoslovakien är för henne lika oåterkalleligt förlorat som makens kärlek – de finns båda två på domäner hon omöjligt kan beträda. När hennes franska väninna en dag berättar att hon ska åka på semester till Prag inser Tamina att hon har sin chans att återvinna nyckeln till sitt förflutna. Bara genom sitt förflutna kan hon leva igen, bara genom att återuppleva sitt förflutna kan hon få en bitterljuv och bedräglig dos av den lycka hon en gång upplevt. Tamina längtar inte bara efter att leva igen utan märker till sin bedrövelse att hon börjar glömma maken. Hon som när de började träffas vägrade skriva dagbok eftersom det vore ett hån mot deras kärlek som enligt hennes egen utsago var för stor för att någonsin glömmas.

Att hålla sig vid liv är i en närmast mekanisk process medan att leva är en konstart, är ett påstående som i Kunderas roman utgör en viktig aforism. Med ett lika rättframt som precist språk beskriver Kundera hur skrattet och glömskan för det kommuniststyrda tjeckoslovakiens befolkning inte bara blir en välsignelse utan rent av en förutsättning för att kunna fortsätta leva. Livet pågår i det ständigt pånyttfödda nuet verkar Kundera vilja säga, och genom att inte frukta glömskan och skrattet kan människan lära sig att leva sida vid sida tillsammans med det förflutna.

Översättarens anmärkningar

Dagbok från arbetet med Ringarnas herre
av Erik Andersson

”Detta är inte ett yrke, det är ett kall… eller en förbannelse.”

Ovanstående citat är hämtat ur Erik Anderssons bok Översättarens anmärkningar, som bygger på de dagboksanteckningar han förde under sitt arbete med nyöversättningen av JRR Tolkiens The Lord of the Rings.

Den första svenska utgåvan, Sagan om ringen, i översättning av Åke Ohlmarks kom 1959-1961, 4 år efter publiceringen av det engelska originalet. Faktum är att de första översättningarna som överhuvudtaget gjordes var till just svenska och nederländska.

Genom åren har Ohlmarks fått mycket kritik för sin översättning, som enligt vissa är en alltför fri tolkning av romanen. Men han har också fått en hel del beröm, från bland annat Sven Stolpe, som skrev så här i Aftonbladet: Han har gjort en försvenskning – han har funnit underliga, magnifika, sammansatta svenska ord, han har översatt dikt på dikt i stor inspiration, det finns inte en sida i hans magnum opus, som icke verkar svenskt originalarbete av en genialisk diktare

I Nyöversättningen, Ringarnas herre, står Erik Andersson för översättningen av prosan och Lotta Andersson för lyriken.

Så här skrev Jan Arnald i Göteborgs-Posten 26 april 2005: I mina ögon har Tolkiens verk äntligen blivit läsbart. Åke Ohlmarks fornnordiska bas och fria förhållningssätt till översättningens konst har ersatts av Erik Anderssons skarpa, skeptiska öga, och det är bättre på varje punkt [...] den kan nog sammanfattas som en översättningens down-to-earth-attityd: tillbaka till originalets tonfall.

Ja, hur fri kan en översättare egentligen vara? Var går gränsen mellan en översättning och en tolkning? Hur gör man för att överföra författarens stil och tonfall till det egna språket? Det handlar ju om mycket mer än den rent lexikaliska betydelsen. Att man väljer en synonym framför en annan, kan bero på vilka associationer ordet väcker, vilken musikalisk klang det har.

Det här är några av de frågor som Erik Andersson tar upp och försöker besvara i sin bok Översättarens anmärkningar. Skriven i dagboksform i en rapp och humoristisk stil, tar den upp allt från ryggvärk till djuplodande funderingar kring språkets natur, och översättarens villkor. Vi får bland annat veta varför författaren bestämde sig för att byta namn på vissa karaktärer. Varför fick Baggins heta Secker (tidigare översatt med Bagger) i nyöversättningen, och varför översatte han Precious med dyrgrip? Allt detta är mycket intressant läsning. Man behöver absolut inte vara Tolkienälskare för att ha behållning av boken. Själv har jag inte läst någon av Tolkiens böcker. För den som är språkintresserad, och dessutom nyfiken på hur översättning går till, så är det här en liten pärla.